söndag 22 januari 2017

Nya skor


För nästan exakt fyra år sedan hade jag ett inlägg om att jag hade köpt nya (dyra!) skor. Skorna hade jag putsat med hemgjort skovax innehållande bivax och rypsolja.

Från oktober-april har jag varje dag i fyra års tid använt mina skor (de gröna) och trots att jag har provat många andra skor har jag inte hittat ett par mer bekväma skor än de jag har. Inte snyggare heller. Och varje höst och vår har mitt hemgjorda skovax använts. Dessa skor har sparat in så otroligt många slantar. Dels för att de använts så mycket och dels för att de förhindrat andra skoinköp.

Även idag är mina gröna skor i otroligt bra skick och jag använder dem väldigt ofta. Jag har dock utökat samlingen med ett par exakt likadana, fast svarta. Och jag är rätt sugen för de finns även i rött och i brunt, ha ha.

Är du intresserad av vettiga skor (finns även vegan) så rekommenderar jag verkligen El naturalista. Jag är mer än nöjd! För mig känns det verkligen hållbart att kunna använda sina skor år ut och år in. Och dessutom tycka om dem.

fredag 13 januari 2017

En burk full med glädje

Så här i början av året tänkte jag dela med mig av en sak som jag tänker testa i år.

Man tar en tom burk och varje vecka sätter man ned en lapp där man skrivit en eller flera fina/roliga saker som hänt under veckan. Nästa nyårsafton öppnas burken och lapparna läses med tacksamhet.

Man kan ju alltid börja så får man se vad det blir till...

Ps.Bilden tog jag från FB-sidan 104.9 The River

torsdag 12 januari 2017

Har du gett ett nyårslöfte?

Nästan två veckor efter nyår. Många nyårslöften har redan hunnit brytas, medan andra glatt kämpar på. Sonen berättade att det igår var ovanligt många nya ansikten på gymmet. Jag brukar ytterst sällan ge nyårslöften. Något år har jag godisstrejkat i några månader och något år har jag haft föresatsen att röra på mig en timme per dag. Skulle jag ha kniven mot strupen och tvingas avlägga ett nyårslöfte för detta år skulle det väl bli att spela mindre Candy Crush på telefonen. Istället har jag akademiskt och ambitiöst sagt att mitt nyårslöfte är att se minst tre TED talks i veckan.

Nyårslöften innehållande motion, viktnedgång och hälsosamt leverne brukar väl annars toppa löftesstatistiken. Men det har jag redan avklarat i månadsskiftet juni/juli. Det var när jag tittade mig i spegeln och insåg hur gammal och trött jag börjat se ut. Vi kan milt säga att jag satte ner foten och tvingade mig att skärpa mig. För första gången i mitt liv hade jag ett mål omvandlat i kilogram.

Eftersom jag är totalt analfabet när det gäller bantning och dieter beslöt jag att göra det på mitt sätt. Springa utan att det blev tung och tråkigt (redan det en stor utmaning) och äta mindre födoämnen som omvandlas till kilo (läs choklad).

När jag friskt hållit på en tid damp boken "Miljödieten" av Lundin och Öhman ner i postlådan. Eftersom boken lovade att jag, om jag följer miljödieten, blir snyggare, smalare, sundare samtidigt som jag räddar världen tyckte jag det lät lovande.

Boken är uppdelad i två delar. Först skriver journalisten Daniel Öhman om själva dieten och ger argument för varför vi bör tänka mer kring förhållandet mellan mat och miljö. Sedan tar kocken Maxmillian Lundgren över och ger en massa recept som exempel på hur en miljödiet kan se ut. Inspiration helt enkelt.

Först blev jag så såld på boken. Som den undersökande reporter Öhman är innehåller boken massor med intressanta fakta och oroväckande berättelser som verkligen får en att tänka att det här måste jag ju bara ändra på i mitt liv! Sedan presenteras miljödieten i fem steg; 1) Mindre kött och mera grönt, 2)Dra ner på sockret, 3) Välj ekologiskt, 4) Följ årstiderna och 5) Rör på kroppen. De här stegen kändes rätt självklara för mig och jag kan stolt meddela att jag hade tänkt ut dem på egen hand innan jag läste boken.

Så över till receptdelen. Det var här mitt intresse sjönk rejält. Inte för att recepten var usla, men för att de var av den typen som jag aldrig skulle ta mig för att tillreda i mitt kök. De kändes liksom för "fänsiga" för min smak. Jag är inte typen som en onsdagskväll serverar familjen Risotto macchiato med brödcrunch och paprikafräs. Det är jag tyvärr inte.

Det här blev nu tydligen en liten bokrecension och då skulle jag vilja sammanfatta boken på följande sätt. En bok full av text, med få bilder (utom i receptdelen). Inget extra med formgivning eller layout. Den här boken läser man inte med ögat, eller jo det gör man ju förstås. Det är ju ingen blindskriftsbok eller så. Läser du den här blir du jätteduktig på att argumentera varför vi skall tänka på miljön när vi väljer vad vi äter. Du blir även rätt duktig på att förklara varför socker inte är bra för din kropp. Men du blir inte så upplyst när det gäller de vardagliga, praktiska grejerna. Där tror jag faktiskt du har koll på största delen. Och recepten ... ja det beror ju på om du är den som ivrigt tar fram pannorna för att kocka en lantpaella med citronmajonnäs och rostad paprikasallad. Mitt råd är låna och läs, men köp nödvändigtvis inte.


Ps.Vet ni vad Jenks nyårslöfte är? Att vara lat. Det har redan skitit sig.

onsdag 11 januari 2017

Den "förhädade" halkan

Igår när jag var till det stora byggvaruhuset såg jag hinkarna med salt för att smälta isen (tösalt). Och det är ju frestande att slita åt sig en hink i blixthalkan.

Produkterna baserar sig som namnet antyder på salt. Styrkan på produkterna varierar dock rejält -allt från "Snabbverkande extra starkt tösalt" till "Tösalt som är skonsamt mot växter och djurtassar". De flesta produkter hör tyvärr till den första kategorin. Så redan här gäller det att vara uppmärksam på vad man väljer om man vill tänka på naturen. Själv försöker jag undvika att släppa ut så mycket salt i min trädgård. Därför vill jag slå ett slag för något som är mycket billigare och verkligen naturligt -hönskalk. Gå till närmaste Hankkija och köp en 40 kg säck för ca 7 €.

Vi har använt hönskalk länge istället för sand och grus. Det är snyggare och innan våren har kommit har hönskalken försvunnit eftersom den smälter bort i takt med isen. Hönskalken gör visserligen inte att isen smälter bort, men den smälter en aning in i isen vilket gör att det nu återigen går att beträda halkbanan på din gård. Att hönskalk endast består av krossad naturkalk från Finland känns ju ännu bättre. Som ett litet tips tänkte jag ...

Hej igen!

Oj, vilken lång julpaus jag har tagit från bloggen! Men nu är jag tillbaka. Det finns liksom inte så mycket att skriva om när man ligger på soffan och äter choklad som varken är ekologisk eller hemgjord. Men nu börjar det bli dags att fundera på frön, det är dags att utvärdera en del idéer man fick under 2016, det är dags att läsa och recensera lite roliga böcker och det är dags att ta nya tag.
Hoppas du vill hänga med och att jag inte tappade bort dig i takt med att jag chokladpralinerna fyllde min mun.

onsdag 21 december 2016

Sy egna fruktpåsar

"Om var fjärde finländare skulle använda en fruktpåse av tyg istället för engångspåsar skulle man spara miljontals plastpåsar bara i Finland". Så skriver Röda korset på sin hemsida. Lagom inför julhandeln har de börjat sälja tygpåsar för frukt och grönt. Så där kan du köpa om du inte orkar pyssla själv.

Själv är jag ju för det där med att fixa själv och eftersom det fattades några klappar i säcken tänkte jag att jag tråcklar ihop några så här i sista minuten.

Jag valde ett tunt linnetyg, en plastficka från min tidigare fackförening och fyra bitar kardborrband. Klart!

Tycker du att min beskrivning är i knappaste laget kan du t.ex. kolla bloggen Sandydowns.

Och hör du till dem som absolut inte tänker överge affärens små genomskinliga fruktpåsar har jag bara en order.

-Inse för Guds skull att bananerna och kålhuvudet INTE behöver sättas i en påse. Någon rim och reson får det väl ändå lov att vara.

fredag 16 december 2016

Några tankar om karnism

När jag brukar vara ute och föreläsa om självhushållning brukar jag berätta om fåren, kalkonerna och kaninerna som i tur och ordning har bott på vår gård. När jag berättar om kalkonerna brukar jag alltid säga att -Och så är det rätt så enkelt att slakta en kalkon, eftersom de är så fula. Då skrattar nästan alla.

Sedan brukar jag berätta om våra köttkaniner och att de ur ett miljöhänseende och ur ett självhushållarperspektiv är ett av de vettigaste sätten att skaffa sig kött på. Så brukar jag berätta om hur svårt det är att slakta en ullig, gullig kanin och att en av anledningarna till varför vi slutade med kaniner är att en av döttrarna var livrädd för att det skulle komma ut att vi var kaninmördarfamiljen. Då sitter alla och ojar och vojar sig över kaninerna.

Jag har länge tyckt det har varit fascinerande hur olika vi behandlar djuren omkring oss. Till exempel tycker väldigt många att det är hemskt att slakta och äta en kanin, medan de gladeligen äter griskött. Nu är jag ju ingen expert i teoretisk bemärkelse, men jag har ju en del erfarenhet av det ena och de andra. Och därför skulle jag försynt vilja påpeka att det med stor sannolikhet verkar förhålla sig så att en gris är ett  mer intelligent djur än vad en kanin är. Hur ni väljer att gå vidare med denna information (som jag inte tror är någon överraskning för flertalet av oss) är upp till er. Och det är precis detta jag tycker är så intressant, hur vi väljer att se och tänka kring djuren, köttet och vår del av deras död. Och det här är i ett nötskal vad karnismen handlar om.

Jag fick nämligen höra om en bok som heter Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor. Bokens underrubrik lyder Karnismen, trossystemet som gör att vi kan äta vissa djur men inte andra. Och eftersom det är precis det jag gått och funderat på länge så klickade jag hem den på nätet.

Boken är väldigt bra och har gett mig en hel del insikter. Egentligen är det en bok som alla borde läsa, problemet är ju bara att böcker som behandlar frågan om varför vi egentligen äter djur inte läses av de som äter kött. Jag tror att flertalet läsare av boken faktiskt redan är övertygade vegetarianer. Men eftersom jag tycker att det är viktigt att leva ett medvetet liv och fundera genom sina val, behöver vi fundera på varför vi gör som vi gör och det kan vi aldrig göra om vi aldrig utmanar tanken. Sedan har jag inga problem med att man är en medveten köttätare, det är det omedvetna ätandet som jag har lite svårare med. Majoriteten av oss har inga problem med att säga -Jag älskar djur, samtidigt som vi (ofta omedvetet) stoppar in en köttbit i munnen. Många veterinärer har valt yrket för att kunna rädda livet på djur -samtidigt som de äter kött. Förstå mig rätt, jag dömer verkligen inte någon. Jag äter ju kött själv om än väldigt sparsamt numera. Det jag vill få fram är att jag tycker det är så intressant hur våra tankar vandrar och hur vi för oss själva rättfärdigar våra tankar. Eller det kanske vi inte gör, för vi tänker tanken kring att äta kött sällan till slut.

Nåja, boken är lättläst, stundvis hemsk (men det hoppade jag över) och tar upp intressanta frågeställningar utan att bli en bok som förespråkar vegetarism. Istället belyser den karnism -tron varför det är okej att äta djur (åtminstone vissa).

Låt mig återge tre saker som lämnat starkast i mitt minne

1) Vi gör en klar åtskillnad mellan keldjur och middagsmat. När ett djur faller inom vår kategori "middagsmat" tillåter vi att det behandlas sämre, gärna med resultatet att kilopriset på kött hålls lågt. Det sätt som de flesta produktionsdjur behandlas på idag skulle vi sällan tillåta med våra keldjur. Skulle någon behandla en hund såsom många t.ex. grisar behandlas skulle utövaren direkt få bötesstraff. Många djur är rätt så rättslösa.

2) Varje år slaktas det 10 miljarder djur i USA. Det är detsamma som 19011 djur i minuten eller 317 djur i sekunden. Dessa 10 miljarder djur är nästan dubbelt så många som jordens mänskliga befolkning. Tänk, bara i USA! På ett år! Och tänk dig vad mycket rum dessa djur måste kräva. Skulle vi tänka 10 miljarder människor skulle de behöva 263 000 fotbollsplaner för att rymmas. Skulle vi rada upp oss efter varandra skulle raden bli över 3 miljoner km lång. Med det skulle vi komma till månen tur och retur fyra gånger. Så var håller alla djuren till? Hur ofta ser du ett produktionsdjur? Inte ens jag som bor ute på landet ser så speciellt många. Tror du fortfarande att de hoppar omkring glada och lyckliga på en blomsteräng? Nej, det gör de inte. En viktig förklarande del i karnismen är att dessa djur inte existerar i vår subjektiva verklighet. Det är som de bara plopp mitt i allt skulle uppstå i kyldisken. Vår tankekopplingen mellan levande djur -god biff är svår för oss att göra eftersom vi aldrig ser djuren. De flesta människor ser inte djur idag, om det inte rör sig om husdjur. Hur många har du sett i år?

3) Och det för oss in på sista grejen. Är det inte lite smålustigt att vi gärna skickar vykort och bilder till varandra med små ulliga, gulliga kycklingar för att sedan äta kyckling till middag? Hur kan kopplingen mellan det gulliga och det groteska saknas? Vad är det som gör att våra tankar hoppar över några steg?

Som sagt, jag tycker att det filosofiskt och moraliskt är en mycket intressant bok. Rekommenderas starkt!