Det som är tråkigt som djurägare är de gånger som djuren inte mår bra. Och det som är hemskt är ju de gånger som de faktiskt dör.
I morse när jag besökte kycklingarna var det bara två kycklingar som struttade omkring. Var fanns den tredje? Inte i redet, inte bakom redet, inte på golvet. Jo, där undet lite hö och strö låg en liten slapp, livlös och trasslig kropp. Sönderhoppad (men som tur var inte sönderhackad). För mamman och syskonen fortsatte livet som ingenting hänt. På ett sätt känns det lättare att avliva djur när man ser sådant här. Hur död är naturligt för dem. Hur brutala de själva egentligen är. Skulle inte förvåna mig om de själva tagit livet av kycklingen.
Vi märkte nämligen igår att kycklingen hade en missbildad näbb. Liksom lite sned. Den var också lite mindre. Måhända eftersom den var av en annan ras, men det kan ju också hända att den fick i sig mindre mat. Med varma känslor såg jag framför mig hur den ändå skulle växa upp till en lite annorlunda höna, som vi skulle ta lite extra mycket hand om. För det gör man ju med de som behöver lite extra omvårdnad. Men så är det sällan i djurvärlden. Inte heller denna gång. Snyft!
Vi hittade också en död kyckling igår. Mulda, mamman, hade helt sonika stigit ur redet för att äta fast det var kallt. Och eftersom hon var borta för länge frös en liten, svart dununge ihjäl. En annan av de fem var riktigt illa däran, men Caj bar in hela konkarongen i en låda, så nu bor både Mulda och hennes kycklingar inne hos oss. (Den andra kycklingen repade sig till all lycka ganska snart.)
SvaraRadera