söndag 30 november 2014

Problem med Candida?

Som ung hade jag problem med svampinfektioner (och varför outar man det på nätet kan man tycka). Gång på gång fick jag mediciner utskrivna, men de funkade aldrig.

En dag tipsade någon mig om att dricka Pau D'Arco -te. Första gången höll jag helt socker och jästfritt samtidigt som jag drack stora mängder te i två veckor. Besvären försvann!

Under årens lopp har jag ibland haft känningar av att mängden svamp inne i kroppen (de flesta har ju denna svamp i små mängder) håller på att bli så stor så att det ger mig obehag. Då är det bara att pimpla te och så försvinner besvären. Och nu vet jag varför jag outar denna smått personliga grej. Jag vet hur dåligt man kan må och jag vet hur enkelt det åtminstone mitt fall kan vara att göra något åt det. Därför ger jag dig detta tips. Hoppas det funkar även för dig om du känner av liknande besvär.

Ett annat tips som jag inte har provat men som Ida på Agnes handmade tipsade om var hemgjorda vagitorer med kokosolja, lavendel- och tea tree olja. Det låter också som något som borde testas.

fredag 28 november 2014

Facebook Feng shui

En dag orkade jag inte längre med mina FB-vänner. De var så många! En del av dem brukade inte känna igen mig på gatan. En del tog det en stund innan jag kom på vem det var. Mitt nyhetsflöde var så fullproppat med grejer från personer vars liv jag egentligen inte var så intresserad av. Istället försvann alla mina riktiga vänner. De tystades ner av alla bilder som lajkades tillräckligt många gånger eller av personer som hade massor och åter massor av vänner. När jag sedan fick höra hur inläggen på FB sorteras blev jag riktigt illamående. Jag bestämde mig för att säga upp vänskapen med hälften av mina vänner.

Och varför heter det vänner egentligen? Det är ju jättehemskt att sluta vara vän med någon. Så jag skrev ett inlägg där jag berättade att jag kommer att börja plocka bort folk. Vad orsaken var och att jag hoppades att ingen trodde att jag hade något emot dem som person bara för att vi inte längre höll en låtsaskontakt på FB. Jag menar, tiotals och åter tiotals av dessa personer har ALDRIG kommenterat något jag skrivit. ALDRIG gett sig tillkänna. En del blev jag totalt överraskad över att de fanns där.

Men det är nu det spännande börjar. Alltihopa blev som ett litet socialt experiment. Först började en del vänner kommentera i stilen "Det är okej om du tar bort mig. Vi är ändå vänner". Andra kommenterade ungefär "Jag hälsar alltid på dig. Ta INTE bort mig". En sände till och med en vänförfrågan en halv timme efter att jag raderat henne. Lite märkligt, det är allt jag kan säga.

Men jag var skoningslös. Hälften skulle bort. Och ni skulle veta vilken skön känsla det var att se antalet minska. Vet ni, jag är säker på att det fanns personer som inte tyckte om mig. Lika lite som jag tyckte om dem. Vi hade bara en trevlig, liten låtsasvänskap.

Nu minns jag mitt i allt varför FB var så bra. Mina vänner syns! Jag kan enkelt följa dem jag faktiskt har ett utbyte av. Antingen vänskapsmässigt eller genom utbyte av intressanta tankar.

Det känns som jag har genomgått en FB Feng shui. Det har kommit in en ny energi i min virtuella värld. Dagens uppmaning blir därför -Fram för mindre vänner (på fb).

torsdag 27 november 2014

Boken på Adlibris! Och även på andra ställen förstås

Ja, det var bättre förr. Åtminstone när det gäller att få in sin bok på Adlibris. Nya tider, nya regler. Därför tog det lite tid, men nu är den där. Bara att köpa bort. Vilken bok jag talar om? Ja, den nya boken Ingen är den andres lik förstås. Den ultimata begravningsboken. För oss som ännu lever.

Boken finns även i dagsläget att köpas på följande ställen:

Jakobstads bokhandel
Herlers bokhandel i Nykarleby
Luckan i Karleby
Gros bokhandel i Vasa
Kvevlax Sparbank i Kvevlax
De flesta bokhandlar i Finland brukar beställa mina böcker på kundens önskemål.

Och så direkt av mig. 

Och så till sist en liten anekdot. En bokhandel berättade att en 90-årig man hade kommit in och frågat efter min bok eftersom han tyckte det började bli dags att tänka på döden. Men man behöver inte vänta så länge. Tycker jag i alla fall. En begravningsbok. Skulle inte det vara den ultimata julklappen till hen som har allt?

onsdag 26 november 2014

Att leka Gud

Usch, nu är den tiden på året när det är dags att slakta alla ungtuppar. Sisådär tio stycken. Minst. Två tuppar skall sparas. En till varje hönshus. Ja, i vinter får vi även hysa in höns i kalkonhuset eftersom vi trots räv och hök har rätt många hönor.

Att slakta en tupp är en sak, men att välja ut vem som skall dö är en annan. Det känns så hemskt att gå in och välja vem som inte längre får finnas. Då undrar man om man verkligen har rätten att leka Gud så där bara. För ofta väljer jag enligt utseende. Ja, ofta tittar jag ju på om de verkar ha de rätta tuppegenskaperna, men tuppar med rätt egenskaper finns det gott om. Så att vara ful är hos oss samma som att slaktas bland de första.

Tjipp, tjopp! Huvudet bort.

Samtidigt vill jag berätta att alla hönor nu är inne på sin pinne. De verkar ha det rätt bra, trots att de inte får gå ut längre. Men det blir en lång vinter. Och tack alla ni som kommenterade mitt tidigare inlägg om hur jag funderade på hönornas väl och ve i samband med höken. Jag har inte kommit mig för att kommentera alla, men jag har läst och begrundat.

Jag är faktiskt rätt dålig på att ge er direkt feedback just nu. Det är liksom så mycket med att skriva bok så jag får vara glad om jag får ihop till ett inlägg nu och då. Inte för att jag har brist på tid. Men det tar liksom emot att hela tiden knappa på tangenter. Men det blir väl en ändring med det också så småningom. Hoppas ni står ut med mig så länge och inte känner er åsidosatta. För jag är så hjärtans glad för alla kommentarer.

Och här har vi en av årets vinnare. ABC-tuppen!
På grund av sin stil och elegans undgick han huggkubben. 

tisdag 18 november 2014

Vedklyvstankar -hjälp behöves

Jag och Jenk har spännande diskussioner på gång om kvällarna. Vi diskuterar vedklyvar. Den ena av oss tycker det är mer spännande än den andra.  Sedan vi installerade vårt nya värmesystem går det åt en hel del ved hos oss (30 kubik) och vi har insett att vi förstör våra kroppar genom att klyva all den veden för hand. Tro mig, vi har klarat oss med yxa och motorsåg i många herrans år, men vi blir ju inte yngre om vi säger så.

Först utgick vi från att vi skulle köpa en gammal traktor och en begagnad vedkap med skruv. Men vi behöver egentligen ingen traktor. Och inte vet jag om vi orkar titta på den dag ut och dag in heller där den står. Och vem säger att den fungerar felfritt? Nej, det känns som en grej till att underhålla. Så vi gick raskt över till att tänka eldriven hydraulklyv. Vi (åtminstone en av oss) satt framför datorn och tittade instruktionsvideo efter instruktionsvideo. En klar favorit var en vedprocessor/klabbmaskin som både kapade veden till max 60 cm och klöv den. Men shit vad dyra de är!

Så började vi tänka att det kanske är ganska praktiskt att köpa en maskin som klarar av att klyva 1 m ved. Lättare att stapla och förvara. Bara att såga i kortare längder vid behov. I vår värmepanna eldar vi nämligen 50 cm lång ved och pannan klarar av väldigt grovt kluvna vedträn.

Men begagnade verkar inte gå att hitta. Och nya, snabba och starka maskiner är inte heller lätta att hitta och de vi hittar är jättedyra. Så vi tänkte att kanske någon av er har en maskin som ni är nöjda med och kan tipsa oss om hur ni gör/vad ni använder? Visst?

måndag 17 november 2014

Ensilage?

För några dagar sedan var jag och hälsade på morfar och han berättade lite om vilken mat de gav till djuren förr. Han berättade bland annat om hur de gjorde egen ensilage. Ensilage är ju något jag förknippar med runda, vita plastbalar och hade inte tänkt på att det är något man i liten skala kan göra själv rätt enkelt.

I korthet gjorde morfar så här: Först slog han på hösten grönvallen (det gräs som växt upp efter att de höbärgat) med en slaghack. Gräset åkte upp på en dyngkärra där det sedan maldes ut i en hög med hjälp av dyngskruven. Allt för att gräset skall bli så sönderpackat som möjligt (tänk surkål). Sedan satte de gräsmassan direkt på marken i avlånga limpor. Gräset blandades upp med syra (t.ex. ekologisk godkänd myrsyra) och så körde man med traktor på det och packade ihop det så att det mesta av syret försvann. På med ett plast och ovanpå plasten kördes sågspån för att hålla plasten på plats och på så vis åstadkomma en syrefri miljö. Nu var det bara att vänta några månader och så var det syrade gräset klar (kossornas egen surkål).

Den här ensilagen gav de till korna under en stor del av vintern. Det jag nu undrar är om man får göra så här längre? Jag har inte klurat ut varför man inte skulle få göra det, men jag läste i något diskussionsforum att någon trodde det var förbjudet. Så jag gör ett försök här på bloggen och frågar. Vet någon om detta sätt att tillverka egen ensilage på är förbjudet?

söndag 16 november 2014

Helgens lyx!

Det är inte varje dag man kan komma gående över åkern med rykande färska pizzor.

Igår var det restaurangdagen och då hade våra grannar vid Lalle gård öppnat en pop-up pizzeria.

'Pizzeria Musteria' inrymdes i deras äppelmusteri och hade sittplatser för 12 personer. Eftersom kunderna var många valde vi att ta take-away. Funkar bra när man bor 100 meter bort.

Pizzeriorna var utan tvekan de godaste jag har ätit på många, många år. En lyx man garanterat kunde vänja sig vid.

onsdag 12 november 2014

Stötsäker eller stöttålig

Ibland blir det ju bara så konstigt ...

Förra julen köpte jag en telefon till Jenk i julklapp. Eftersom han har ett fysiskt jobb tog jag en telefon som jag hade hört var stötsäker och hållbar. En Samsung Xcover 2. För några månader sedan var skärmen krossad. -Det är bara att lämna in den. Du får en ny på garanti, sade några vänner.

Sagt och gjort. Men se det gick inte för sig längre. Enligt försäljaren hade visserligen Samsung Xcover i sin marknadsföring gått ut med att telefonerna var stötsäkra, men de orden hade för Samsung Xcover2 ändrats till stöttåliga. Så nu fick  man inte några nya telefoner om skärmen sprack. Man skulle ju tro att saker och ting utvecklas till det bättre. Men icke sa Nicke.

(Han måste nog vara en väldigt negativ typ den där Nicke)
(Och visst är det skönt att man kan ändra sig om man först hade fel. Som t.ex. om man lovade för mycket.)

söndag 9 november 2014

Farmor, Farfar, Farsdag och Födelsedag

Farmor, farfar och jag
Idag är det fars dag och det fick mig att tänka på en sak som hände varje år när jag var liten. På farsdag köpte alltid min farmor en blomma till min farfar. På farmors födelsedag den 11.11 gav farfar tillbaka samma blomma till farmor.

Jag minns att jag som liten tyckte det här var oerhört tråkigt och kärlekslöst. Men idag kan jag tycka att det är en rätt kul idé och faktiskt rätt kärleksfullt. Älskar man varandra kanske man vill göra det så enkelt som möjligt för varandra på ålderns höst.

Något som är en utmaning för de flesta av oss är att våga tänka att små presenter, billiga presenter eller kanske inga presenter alls inte betyder att man inte bryr sig om varandra. För många av oss är det genom presenterna vi visar vår uppskattning.

Ja, det är svårt att komma ifrån presenterna. Kanske man borde kunna ge presenter som "En hel dag full med kärleksfulla ögonkast" (mannen), "Ett telefonsamtal en gång i veckan" (morfar) och  "Kaffe med valfri diskussion varannan torsdag" (pappa)







fredag 7 november 2014

Det man inte vet något om

Inte kunde jag väl tro att vi slog ett slag för mänskligheten
och dess överlevnad när vi sköt mårdhunden förra hösten.
Guldmedalj på bröstet!
-Visst har ni mårdhund i Finland?
-Hur mycket som helst
-Vågar ni äta bär ur skogen då?
-Va????? Jo ....

-Men här i Sverige har det varit en stor debatt om att det är livsfarligt att äta bär i skogen om det finns mårdhund. Om mårdhunden kissar eller bajsar på bären kan det överföras en farlig parasit som heter dvärgbandmask och om man får den i sig så dör man. 
-Oj, det har jag aldrig hört något om
-Jag vet inte längre om vi skall plocka bär i skogen ...

Visst är det fantastiskt hemskt. Här där mårdhundarna äter krusbär direkt av buskarna i trädgården eller mumsar på fallfrukt, här har jag aldrig hört om denna parasit (i och för sig påstod min svärmor en gång att jag lever i en skyddad bubbla), men i Sverige där det egentligen inte finns så mycket mårdhund har detta figurerat på löpsedlarna.

Var tvungen att kolla lite ... för det första tror jag inte man dör av parasiten. Inte kaboom i alla fall. Det kan nämligen ta 15 år innan man får några symptom enligt den statliga sidan krisinformation.se . Ett namn på en sida som dock onekligen ger lite negativa vibbar. Om man får parasiten skall man ta maskmedel. I värsta fall kan man operera. I några enstaka fall (!) dör man.

Det är ytterst liten risk att bli smittad genom att äta vilda bär och svampar. Kanske det är därför vi här i Finland har tyckt att det har varit onödigt att skrämma upp medborgarna. Eller vet någon om det har varit samma diskussion även här?

Då var den saken utredd. Låt mig avsluta med den svenska kriscentralens lugnande ord ...

Jag är ändå orolig, vad kan jag göra?

Risken att bli sjuk är ytterst liten och man behöver därför inte vara orolig. 

torsdag 6 november 2014

Maria i Stockholm

Klockan är 7.30 och jag bestämt mig för att stiga upp för att skriva om hur man tillverkar egen cider. Jag blickar ut över taken i Stockholms innerstad och märker att det har börjat snöa. Jag känner mig lite trött eftersom det tog en stund innan jag somnade igår kväll. Dels skickade min förläggare en massa roliga sms som jag bara var tvungen att läsa och dels läste jag ut en bok som jag inte kunde slita mig från.

Det känns som jag bor i en bubbla. Det här är andra morgonen jag vaknar upp i en pytteliten lägenhet. En lägenhet där köket är för litet för att koka mat, vilket gör att jag lever på yoghurt och bananer (eko). En lägenhet som består av ett litet skrivbord (som egentligen är en fönsternisch) där jag skriver, en säng där jag sover och läser, en stor matta där jag slänger mig ner och stretchar min rygg och en tv som jag tittar på medan jag stretchar. Och när jag vill ha en paus går jag ut (och är jättenoga med att jag inte glömmer nycklarna), vandrar en liten bit till affären och köper godis. Så går jag in igen, skriver lite, stretchar, tittar på tv, läser. Och äter godis. Jag hade tänkt springa på stan, jag hade tänkt träffa människor, men jag vill bara bo i min lilla bubbla. Så det gör jag.

 Varför är jag här? Av samma anledning som varför jag försummat bloggen så mycket på sistone. Jag skriver en bok. En bok om självhushållning. För Norstedts. Och lika lätt som det är att vara jublande glad över att ha blivit utvald, att ha blivit kontaktad och att få känna att jag besitter en talang lika lätt är det att inombords börja tvivla på sig själv. Vad kommer det här att bli till?

Jag säger till alla att det går bra. För det gör det. Sidorna fylls i en rasande fart. Och jag småfnittrar när jag läser vad jag skriver. För jag tycker själv att det är så bra. Uttrycket att man själv är sin värsta kritiker gäller verkligen inte för mig. Men så kommer tvivlet om själv räcker till ... Tänk om de vill ha på något annat sätt? Tänk om mina berättelser är för banala? Mitt språk för enkelt och mina kommatecken för många? För mig är ju varje berättelse ett minne, en känsla, något jag vill förmedla. Tänk om de inte känner det?

Vissa dagar är jag in i själen trött. Inte på att skriva, men på att känna.

Men nu är jag i Stockholm. Vi har haft ett möte. Allt har gått bra. Jättebra. Idel lovord och beröm. Och det känns skönt. Jag vet att jag kommer att tvivla igen. Jag antar att det hör till. Och det är då jag försvinner från bloggen. Bara så ni vet. Att när det händer sitter jag och pajar den lilla prestationsprinsessan som ännu bor i ett hörn av mig. Under vänster nyckelben tror jag närmare bestämt.

Men oj vad det snöar! Här skall skrivas om äppelcider. Och i eftermiddag skall jag åka hem till familjen, hönorna och huset. Till fotbollsträningar, matlagning och tandläkartider. Men än hinner jag äta lite godis. Och några bananer. Tschuss!





måndag 3 november 2014

Balansen mellan död och liv -för en höna

Som nog ingen har missat så har vi höns. Jag har inte skrivit om dem på länge för jag har haft så dåligt samvete för dem. I många år gick våra höns lösa på gården. Året om. Och oj, vad de trivdes. Jag kunde utan vidare påstå att våra höns -ja det var minsann lyckliga höns. Höns som får leva på sina egna villkor. Sova uppe i träd om de så vill. Dra upp feta maskar ur jorden om magen kurrar.

Så kom våren och räven. Det strök med hönor till höger och vänster. Och vi hade ont i magen varje gång vi gick ut. Så vi byggde en stor utehage och hönorna stängdes in. Kycklingarna har växt till sig, uteburen har blivit full av höns. Det frodiga gräs som täckte marken finns inte längre kvar. Istället finns det en brun sörja som inte gör någon höna lycklig. Och när de ser mig springer de och trycker sig längs burens galler och kanske vill de bara ha mat, men jag tror att de vill komma ut.

Och jag som älskat höns börjar inte längre tycka det känns roligt att se på dem. Så jag släpper ut dem. Och tänker att de måste ju för tusan få LEVA! Men ser du då kommer rovhöken! Vi ser hur den stolt seglar uppe i skyn. Vi hör hur kråkorna försöker jaga bort den. Vi ser hur hönorna gömmer sig i buskar och under hus. Men alla hinner inte gömma sig. Ibland stryker det med en höna. Rättare bestämt tre hönor har vi förlorat till höken.

Och jag får sådan ångest. Ångest över att gå ut och se om det har blivit ännu ett offer, men framför allt ångest över att inte veta vad som är bättre för en höna. Att stängas in och leva ett liv som inte är ett perfekt hönsliv? Eller att släppas ut och vara lycklig ända tills någon sätter klorna i mig? Vi har många tråkiga höstveckor framför oss. Veckor som ändå fylls av krafs i rabatter, grässtrån som slinker ner och spännande skogspromenader om man är en lycklig höna. Det kan också bli veckor som tillbringas i en gyttjig bur med några sädeskorn utslängda här och där.

Vad tusan gör man åt en rovhök?

lördag 1 november 2014

Ingen är den andres lik

Nu är den klar! Min senaste bok om döden och begravningar.

Idag (1.11) är det officiell bokrelease. Det tänker jag fira med att gå ut och äta en trerättersmiddag med alla personer som hjälpt mig att förverkliga boken.

Nästa vecka börjar boken säljas. Boken kan beställas via mig och då kommer den som ett brev hem på posten. Den kan även köpas på Gros bokhandel i Vasa och inom någon vecka kommer den även att finnas på Adlibris.

Priset för boken är 26 € + porto 2 € (Finland) och 4 € (Sverige). Vill du ha den signerad ingår det i priset : )

Så vad handlar den då om? På bokens baksida står det så här:

Det här är en bok om döden för alla som ännu lever.

Boken ’Ingen är den andres lik’ ären liten bok om något väldigt stort. Den handlar om vad som händer när vi dör. Den handlar dock inte om livet efter döden. Nej, den handlar om begravningar.


Den handlar om hur vi gör vår begravning till vår egen. Boken är även stor eftersom den handlar om kärlek. Kärlek och vilja att göra det lättare för de som lämnar kvar. Att göra det lättare för de som skall begrava oss.
Efter att jag tänkt en hel del kring det här att alla begravningar ser mer eller mindre lika ut gav jag tio kreatörer i uppgift att ta sin talang och göra ett alternativ till det som redan finns idag. Det har blivit en ny liksvepning, en annorlunda likkista, en funktionell urna, personliga verser, handgjorda gravkransar, handsmidda begravningskors, sånger och minnestavlor. Alla kreatörer har även fått fantisera om hur de vill ha sin egen begravning. 

Boken innehåller en del frågor och svar kring de vanligaste funderingarna kring vad som händer sen.
Måste man jordfästas i kyrkan om man hör till kyrkan? Får man ha smycken på sig i kistan? Får jag dreja min egen urna?

Och sedan finns det korta berättelser om begravningar där man kanske tänkte lite annorlunda ...

Även som lik vill jag vara unik. Trevlig allhelgona på er alla!

Ps. Bakom bokens fotograferier står som vanligt Patricia Rodas och layouten har fixats av Aja Lund