Pang! Och så var sådden igång.

I flera veckor nu har jag knappt vågat öppna mitt Instagram på grund av alla stora chili- och paprikaplantor som visas upp i flödet. Men idag kom jag mig äntligen för att peta ner några frön i några burkar. Det tog 20 minuter. Det jag sådde var några Auberginefrön, tre olika paprikafrön (fröna från tomatpaprikan jag köpte på Nordiska trädgårdsmässan ifjol, ekologiska spetspaprikor som jag petat ur en köpepaprika och vanliga stora paprikor som lyckades bra ifjol), några Kiwanofrön och några tomatfrön. Egentligen brukar jag inte så tomater så här tidigt, men Yantarnyi som tål rätt kallt väder och Tiny Tom som bra får rum i vår glasveranda tänkte jag ge en chans.

Till minidrivhus återanvänder jag fruktaskar från affären. Dit med lite såjord, vattna, strö över några frön och så på med ett rätt tunt lager jord. Vattna igen. Klart. I år tänkte jag testa att låta dem gro inne vid värmelementet för att sedan flytta ut dem i vårt svala garage. I fjol hade jag dem i garaget hela tiden och visst gick även det, men det är väl tråkigt att göra på samma sätt hela tiden?

Som belysning använder jag vanliga lysrör som jag har på timer 16 h i dygnet. Och en avklippt salladsplanta från affären (ja, den var hel när jag köpte den) rymdes även med i solljuset. Och nu vänta, vänta, vänta ...

Ännu mer att odla

Ha ha, trodde ni jag var klar med mina frön? Nej, om det vore så väl. I november var jag på föreläsning med Sara från Skillnadens trädgård och med mig hem hade jag en lista på saker som jag tyckte lät trevliga att prova på. Som till exempel ...

Jag har odlat kapkrusbär i flera år och de hör starkt till mina favoriter. Jag brukar odla dem både i växthus och på friland och båda brukar lyckas bra, trots att de naturligtvis blir betydligt fortare färdiga i växthuset. Egna frön brukar jag även ta så det är inte det. Men i höstas råkade jag få syn på en bild av JÄTTEstora kapkrusbär. Bilden fanns på Saras Instagramkonto och hon avslöjade att sorten hette Schönbrunn Golder. Så då var jag naturligtvis tvungen att klicka hem en sådan fröpåse.

Salladsportlak har jag inte testat tidigare och det pratade Sara sig väldigt varm om. Jag tror att det finns ogräsvarning på den här. Det brukar finnas risk för det när det står Plantor som får stå kvar drösar mycket frö som överlever den svenska vintern.  Så det gäller att fundera på var jag sätter den. På hemsidan står det att denna växt innehåller mer vitamin A, C och Omega-3 fettsyror än de flesta gröna växter så den här borde ju bli perfekt att torka in till smoothiepulver.

Egentligen är jag så trött på all kål, med sina kållarver och sina noggranna krav på roterande växtföljd för att undvika klumprot, så jag bestämt att endast odla grönkål och kålrabbi i sommar. Men så pratade Sara om den sibiriska bladrapsen och trots att jag inte direkt hoppade jämfota över hur mycket jag såg fram emot att få odla denna så tänker jag göra ett försök. Har inte riktigt koll på vad det egentligen är, men inte lär jag ju få veta om jag inte testar.

Döm om min egen förvåning när jag märker att jag beställt hem en till sorts aubergine. Igår skrev jag om den långsmala sort jag tänkte odla. Och nu har jag tydligen en till sort på gång -Daniela. Kanske föll jag för textraden Detta är den bästa extra tidiga äggplanta vi hittat.  Jag brukar annars ha svårt att hinna få mina aubergine att hinna mogna, trots att de står i växthus. Kanske det blir andra bullar denna gång. Sedan kom jag just på att mina barn inte diggar aubergine. Nåja, den dagen den sorgen. Om den dagen kommer ...

Till sist hittade jag frön till en lila tomatillo. Jag har ju odlat tomatillo i två år. Den första sommaren tyckte jag den smakade blä, eftersom den troligtvis aldrig hann bli klar. Den andra sommaren tyckte jag den smakade gudagott. Och då var jag ju tvungen att beställa hem en till sort. Så kan det gå, när smaklökarna slår på.

Nya saker att odla

Varje vår tänker jag att jag inte skall beställa så mycket frön, eftersom jag dels har hittat mina favoriter som lyckas och som vi tycker om och dels har jag samlat in en hel del frön själva. Men alltid är det något som måste kompletteras och då råkar jag ju liksom bara bläddra igenom frökatalogerna och så är jag fast.

Inte heller detta år är året när jag lyckas hålla mig till min ursprungliga odlingstanke. Se vad jag beställde hem!

I lilla växthuset tror jag att jag slopar tomaterna i år. Plasten har sju år på nacken och är inte längre lika ljusgenomtränglig. Dessutom har vår vinranka tagit över en stor del av härligheten. Därför tänkte jag att dessa roliga bönor kunde bli perfekta i lilla växthuset. Det här är långbönan Red Noodle, även kallad sparrisböna. Fjolåret var inget lyckat bönår för mig så nu tänkte jag minsann ta revansch. Dessa blir 40-50 cm och lär ha en delikat nötsmak. Upp till bevis!

Okahijiki på dig! Det här är japansk sodaört. De späda bladen används i sallader och sushi. Sushi äter vi inte. Men sallad. Vi kör på det. Den här örten odlas på friland och sägs vara rik på mineraler och vitaminer. Vilka mineraler och vitaminer är tydligen en hemlighet.

En avlång aubergine (Farmers long). Behöver jag säga något mer?
Snabbväxande, god smak, lång skördetid och sprött fruktkött säger jag väl då.

Tomatfröer är kanske det som jag mest av allt bestämt mig för att det får räcka med. Jag är ju så gott som självförsörjande vad gäller tomatfrön från våra favoriter. Men så läste jag Mandelmanns köksbok och fick syn på en handritad sida över deras favoritsorter och tillät mig att åtminstone beställa hem en ny tomatsort. Det blev bifftomaten Ananas.

Jag älskar blått och därför kunde jag inte motstå blåärten Blauwschokkers, trots att den nog egentligen drar mer mot färgen lila. Lila är en konstig färg. Många har faktiskt sagt att de tänker på mig som en lila person. Det är konstigt, eftersom jag väldigt sällan klär mig i den färgen. Det är verkligen inte min favoritfärg om vi säger så. Men eftersom lila är en färg som tyder på en förening av intellekt och hjärta samt det fysiska och det andliga så antar jag att det bara är att tacka och ta emot. Jösses, vilket sidospår det här blev ...

Skulle det inte vara lite häftigt att ha denna Kiwano i stora växthuset? Om de är goda? Det vet jag inte. Enligt beskrivningen har de en angenäm smak. Låter lite vag tycker jag. Den lär även vara god i fruktdrinkar. Nu är jag inte fruktdrinken, så jag hoppas de menar smoothies. Sist men inte minst lär den ha enorm växtkraft. Det har jag lärt mig är synonymt med ogräs. Det här får bli sommarens vilda chansning.

Nya skor

För nästan exakt fyra år sedan hade jag ett inlägg om att jag hade köpt nya (dyra!) skor. Skorna hade jag putsat med hemgjort skovax innehållande bivax och rypsolja.

Från oktober-april har jag varje dag i fyra års tid använt mina skor (de gröna) och trots att jag har provat många andra skor har jag inte hittat ett par mer bekväma skor än de jag har. Inte snyggare heller. Och varje höst och vår har mitt hemgjorda skovax använts. Dessa skor har sparat in så otroligt många slantar. Dels för att de använts så mycket och dels för att de förhindrat andra skoinköp.

Även idag är mina gröna skor i otroligt bra skick och jag använder dem väldigt ofta. Jag har dock utökat samlingen med ett par exakt likadana, fast svarta. Och jag är rätt sugen för de finns även i rött och i brunt, ha ha.

Är du intresserad av vettiga skor (finns även vegan) så rekommenderar jag verkligen El naturalista. Jag är mer än nöjd! För mig känns det verkligen hållbart att kunna använda sina skor år ut och år in. Och dessutom tycka om dem.

En burk full med glädje

Så här i början av året tänkte jag dela med mig av en sak som jag tänker testa i år.

Man tar en tom burk och varje vecka sätter man ned en lapp där man skrivit en eller flera fina/roliga saker som hänt under veckan. Nästa nyårsafton öppnas burken och lapparna läses med tacksamhet.

Man kan ju alltid börja så får man se vad det blir till...

Ps.Bilden tog jag från FB-sidan 104.9 The River

Har du gett ett nyårslöfte?

Nästan två veckor efter nyår. Många nyårslöften har redan hunnit brytas, medan andra glatt kämpar på. Sonen berättade att det igår var ovanligt många nya ansikten på gymmet. Jag brukar ytterst sällan ge nyårslöften. Något år har jag godisstrejkat i några månader och något år har jag haft föresatsen att röra på mig en timme per dag. Skulle jag ha kniven mot strupen och tvingas avlägga ett nyårslöfte för detta år skulle det väl bli att spela mindre Candy Crush på telefonen. Istället har jag akademiskt och ambitiöst sagt att mitt nyårslöfte är att se minst tre TED talks i veckan.

Nyårslöften innehållande motion, viktnedgång och hälsosamt leverne brukar väl annars toppa löftesstatistiken. Men det har jag redan avklarat i månadsskiftet juni/juli. Det var när jag tittade mig i spegeln och insåg hur gammal och trött jag börjat se ut. Vi kan milt säga att jag satte ner foten och tvingade mig att skärpa mig. För första gången i mitt liv hade jag ett mål omvandlat i kilogram.

Eftersom jag är totalt analfabet när det gäller bantning och dieter beslöt jag att göra det på mitt sätt. Springa utan att det blev tung och tråkigt (redan det en stor utmaning) och äta mindre födoämnen som omvandlas till kilo (läs choklad).

När jag friskt hållit på en tid damp boken "Miljödieten" av Lundin och Öhman ner i postlådan. Eftersom boken lovade att jag, om jag följer miljödieten, blir snyggare, smalare, sundare samtidigt som jag räddar världen tyckte jag det lät lovande.

Boken är uppdelad i två delar. Först skriver journalisten Daniel Öhman om själva dieten och ger argument för varför vi bör tänka mer kring förhållandet mellan mat och miljö. Sedan tar kocken Maxmillian Lundgren över och ger en massa recept som exempel på hur en miljödiet kan se ut. Inspiration helt enkelt.

Först blev jag så såld på boken. Som den undersökande reporter Öhman är innehåller boken massor med intressanta fakta och oroväckande berättelser som verkligen får en att tänka att det här måste jag ju bara ändra på i mitt liv! Sedan presenteras miljödieten i fem steg; 1) Mindre kött och mera grönt, 2)Dra ner på sockret, 3) Välj ekologiskt, 4) Följ årstiderna och 5) Rör på kroppen. De här stegen kändes rätt självklara för mig och jag kan stolt meddela att jag hade tänkt ut dem på egen hand innan jag läste boken.

Så över till receptdelen. Det var här mitt intresse sjönk rejält. Inte för att recepten var usla, men för att de var av den typen som jag aldrig skulle ta mig för att tillreda i mitt kök. De kändes liksom för "fänsiga" för min smak. Jag är inte typen som en onsdagskväll serverar familjen Risotto macchiato med brödcrunch och paprikafräs. Det är jag tyvärr inte.

Det här blev nu tydligen en liten bokrecension och då skulle jag vilja sammanfatta boken på följande sätt. En bok full av text, med få bilder (utom i receptdelen). Inget extra med formgivning eller layout. Den här boken läser man inte med ögat, eller jo det gör man ju förstås. Det är ju ingen blindskriftsbok eller så. Läser du den här blir du jätteduktig på att argumentera varför vi skall tänka på miljön när vi väljer vad vi äter. Du blir även rätt duktig på att förklara varför socker inte är bra för din kropp. Men du blir inte så upplyst när det gäller de vardagliga, praktiska grejerna. Där tror jag faktiskt du har koll på största delen. Och recepten ... ja det beror ju på om du är den som ivrigt tar fram pannorna för att kocka en lantpaella med citronmajonnäs och rostad paprikasallad. Mitt råd är låna och läs, men köp nödvändigtvis inte.


Ps.Vet ni vad Jenks nyårslöfte är? Att vara lat. Det har redan skitit sig.

Den "förhädade" halkan

Igår när jag var till det stora byggvaruhuset såg jag hinkarna med salt för att smälta isen (tösalt). Och det är ju frestande att slita åt sig en hink i blixthalkan.

Produkterna baserar sig som namnet antyder på salt. Styrkan på produkterna varierar dock rejält -allt från "Snabbverkande extra starkt tösalt" till "Tösalt som är skonsamt mot växter och djurtassar". De flesta produkter hör tyvärr till den första kategorin. Så redan här gäller det att vara uppmärksam på vad man väljer om man vill tänka på naturen. Själv försöker jag undvika att släppa ut så mycket salt i min trädgård. Därför vill jag slå ett slag för något som är mycket billigare och verkligen naturligt -hönskalk. Gå till närmaste Hankkija och köp en 40 kg säck för ca 7 €.

Vi har använt hönskalk länge istället för sand och grus. Det är snyggare och innan våren har kommit har hönskalken försvunnit eftersom den smälter bort i takt med isen. Hönskalken gör visserligen inte att isen smälter bort, men den smälter en aning in i isen vilket gör att det nu återigen går att beträda halkbanan på din gård. Att hönskalk endast består av krossad naturkalk från Finland känns ju ännu bättre. Som ett litet tips tänkte jag ...

Hej igen!

Oj, vilken lång julpaus jag har tagit från bloggen! Men nu är jag tillbaka. Det finns liksom inte så mycket att skriva om när man ligger på soffan och äter choklad som varken är ekologisk eller hemgjord. Men nu börjar det bli dags att fundera på frön, det är dags att utvärdera en del idéer man fick under 2016, det är dags att läsa och recensera lite roliga böcker och det är dags att ta nya tag.
Hoppas du vill hänga med och att jag inte tappade bort dig i takt med att jag chokladpralinerna fyllde min mun.